18 Juni, sorgens dag.

Den 18 Juni kommer jag komma ihåg som sorgens dag, det är nämligen dagen då Sverige åkte ur EM och det är också dagen så Sverige tog ett stort kliv emot ett samhälle jag inte på något sätt vill vara en del av. Att öka övervakningen och låta staten rota runt i mitt privatliv är inte på något sätt förenligt med mina grundvärderingar. Att öka övervakningen innebär att vi fortsätter att göra det lättare att isolera oss från våra medmänniskor, vi behöver inte lita på dem i vår närhet, vi behöver egentligen inte lägga ner möda på att fundera på hurvida Tant Greta är en snäll tant eller om hon egentligen är en galen terrorist, allt det där kan ju storebror sköta åt oss, så att vi kan vara säkra på att vi lever i ett "tryggt" samhälle och att vi bekämpar kriminalitet på bästa sätt.

Men vad händer med ett folk som växer upp i tron om att det är bra att övervaka folk och på så sätt kan man förhindra kriminalitet, vad händer med en generation som växer upp i tron om att utan denna övervakningen så släpper vi ondskan lös. Vad får vi för samhälle när staten kan läsa våra mejl, när de kan lyssna på våra telefonsamtal med nära och kära. Hur förändras människans integritet och kreativitet när hon vet att någon alltid kan höra hennes samtal och alltid läsa hennes mejl.

Det är fruktansvärt att riksdagsledamöter har varit tvungna att rösta i linje med sitt parti, dessa personer är folkvalda och sviker dem de representerar när de inte röstar med sitt hjärta och sina värderingar, det är tjänstefel.

Jag kan bara hoppas att detta var den sista spiken i kistan för den borgerliga regeringen. De försöker inte bara förstöra det svenska välfärdssystemet, de försöker också göra om vårat samhälle från grunden på det mest avskyvärda sätt, de försöker skapa ett samhälle där rädsla råder över allt.