Soptippen Gud glömde

några kilometer utanför Mae Sot ligger det en soptipp, en stor soptipp med allt vad det innebär, lukter, smuts, flugor, lösdrivande hundar och grisar som bökar runt i sopberget varje dag.
På soptippen bor också ca 300 burmeser som flytt undan förföljelse och fattigdom i Burma, de bor ifallfärdiga hyddor som temporärt har snickrats ihop av bambu och sopor, de äter rester de hittar i soporna och de försörjer sig genom att samla plast bland soporna som de sedan säljer vidare för några ynka baht och de lever i ständig rädsla över att den thailändska polisen skall komma dit och arrestera dem och skicka över dem till Burma igen, denna rädsla gör att kvinnorna hellre föder sina barn ute på soptippen än tar sig till sjukhuset för att få vård.

jag följde med Frida ut till soptippen en dag för att se hur de lever. Frida har tillsammans med några andra anordnaten målarkurs för barnen som undervisas i målning av en burmesisk konstnär här i Mae Sot, tanken är sedan att anordna en venissage för att kunna samla in pengar till de boende på soptippen.

det var en upplevelse att få se det med egna ögon och jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken inför all misär och smutsmen samtidigt så finns det så mycket liv och glädje i alla barnen att det är svårt att ta in och ännu svårare att förmedla den känslan till er. Det finns så mycket man vill göra men resurserna är minst sagt begränsade och känslan av att arbeta i uppförsbacke är uttröttade men samtidigt stimulerande,och får en att vilja kämpa ännu hårdare.