Äntligen måndag.

Äntligen måndag! Känns nästan så faktiskt. Det har varit en intensiv men mycket rolig helg. Förra veckan anlände Cattis bror med flickvän som är på runtresa i Asien och vi har försökt visa dem det som finns att se här i Mae Sot. Vi har bland annat varit och badat i dammen, den ack så underbara men så smutsiga damm som finns här. Men i detta otroligt heta väder så är man glad för minsta möjlighet till bad. Givetvis brände vi oss rejält, riktigt rejält. Två dagar efter badet är mina axlar fortfarande läckert röda och väldigt varma.

Vi har hunnit med vinkväll i vårat hus, mat på nattmarknaden flera gånger, några öl på Thaimes. Ja, det är väl vad Mae Sot erbjuder ungefär. I går slog däremot jag och Sara på stort och åkte och spelade tennis. Jo, faktiskt. Detta var andra gången i mitt liv som jag höll i ett tennis racket, men det var väldigt skoj ändå. Tur att banan bredvis oss var ledig också eftersom att våran boll åkte över dit hela tiden av någon konstig anledning, men jag tror att min Anna Kournikova kommer att vakna inom mig snart, mycket snart.

Denna vecka kommer vi försöka börja med våra intervjuer till uppsatsen. Nästa vecka kommer troligen att försvinna i tomma intet eftersom att Songkran anländer. Detta är det buddhistiska nyåret som innebar fullt vattenkrig i en vecka i kombination med otroliga mängder alkohol för många thailändare och även för burmeserna.

Soptippen som gudglömde tio månader senare.

I dag var jag, Frida och King Zero ( en munk) ute på soptippen utanför Mae Sot. Sist jag var där för närmare 10 månader sedan bodde det närmare 400 personer där och det bloggade jag om här. Nu har många blivit bortkörda av den thailändska polisen och några har blivit förflyttade med hjälp av en NGO, men det finns fortfarande många kvar där. Barn som vandrar omkring barfota i soporna, flugorna som är överallt och framför allt lukten eller snarare stanken i detta fall. De försörjer sig genom att leta igenom soporna varje dag, hela dagarna. De letar främst efter plast som de sedan säljer till plastfabriken som ligger i anslutning till soptippen.

Det är en svår uppgift att förflytta familjerna från soptippen av olika anledningar. Skulle några av dem få jobb i någon av alla de fabriker som finns i trakten kan de troligen inte ha med sina barn och då antingen lämna bort dem eller låta dem driva på gatorna under arbetstid, en arbetstid som börjar åtta och pågår till elva på kvällen. Bor de kvar på soptippen får familjen vara tillsammans men är utsatta för diverse hälsorisker och ingen vill väl låta sina barn växa upp på en soptipp. Ett tredje alternativ som några av dem har nappat på innebär att de har blivit förflyttade till ett annat boende, men där har de ingen möjlighet till egen försörjning och det är inget långsiktigt alternativ och har resulterat i att några av familjerna har återvänt till soptippen.

Husdjur

När jag och Frida hade våran inflyttningsfika fick vi några små ankor som husdjur av Sara och Carina och uppenbarligen hade de redan utsett vilka de små djuren representerade av oss, tyvärr har jag ingen motivering till det.

Jag, Frida, Carina och Sara.

Nyinflyttad

Nu har jag och Frida flyttat in i vårat oerhört gula hus med blåa knutar. Det var faktiskt inte alls meningen att det skulle bli ett sådant typiskt svenskt hus, men huset vi från början skulle hyra skulle inte få elektriciteten indragen förren om en vecka. På köpet med huset fick vi även väldigt spännande hyresvärdar. Det är ett par där maken är polis och frugan är en uttråkad frisör, de har ett barn och en burmesisk tjej ( illegal flykting) boende hos sig (lite spännande med tanke på att gubben är polis...). I går hade vi inflyttningsfika med Carina och Sara på besök och då traskar Phraa ( frugan) in hos oss med ett glas whiskey och påbörjar en väldigt lång konversation med oss, på thai. Vi kan ingen thai. Sedan kom hon in med frukt, is och mat i omgångar. Hon är inte jättebra på att känna av när det är dags att gå.

Vi huserar i den vänstra delen av huset.

Äntligen framme.

Lördag förmiddag och jag sitter på Borderline med Frida, Carina och två Saras. Precis som jag alltid gjorde här sist, förutom att det svenska sällskapet är större denna gång.

Bangkok gick bra, men som vanligt är två dagar där mer än nog. Vi åkte dock upp på State Tower och gick på en grym bar och ligger på en takterass 64 våningar upp med utsikt över hela Bangkok. Nästan en religiös upplevelse.

I fredags morse anlände vi till Mae Sot och det känns knappt som jag varit borta. Under åtta månader har staden inte förändrats särskilt mycket. Många människor har lämnat staden och nya har anlänt. Höjdpunkten i går var i allafall att äta på nattmarknaden, en orgie i fisk, soppa, ris och öl. Med fokus på maten.

Igår var jag och hälsade på på kontoret där jag undervisade sist jag var här och det var underbart att träffa min gamla elev, jag har saknat henne som jag saknat ett syster, förlåt kära bröder, men jag har ju ingen syster. Frida och jag var också och inspekterade det hus vi ska hyra under tiden här och det är oerhört stort, som ett stort familjehus i Sverige.

Nu ska jag gå och köpa mig en cykel så att jag kan ta mig fram i staden.

På väg och på väg ut.

I tisdags fick jag och Frida klartecken på våran MFS ansökan, vilket innebär att vi har erhållet ett stipendium för att kunna åka tillbaka till Thailand och skriva våran C- uppsats i statskunskap. Uppsatsen går just nu under arbetsnamnet Feminisation of Migration och kommer säkert bli förbaskat bra. Förhoppningsvis blir det avresa runt mitten av mars och hemresa i början av juni för att kunna opponera i tid.

När jag läser de senaste om Burma på mizzima.com rapporteras det om att juntan annonserat att de beviljar amnesti för 6,313 fångar. Dessa fångar ska enligt juntan ha visat "gott uppförande och disciplin" och att juntan släpper dem för att visa "sympati" med fångarna och deras anhöriga. Vidare menar de att dessa frisläppta fångar ska kunna delta i de "fria" val som kommer att hållas 2010. Detta är rent skitsnack eftersom att flertalet av dessa fångar sitter bakom lås och bom endast på grund av godtyckliga straff från juntan och några "fria" val 2010 existerar inte. Juntan klargör inte heller om några av de frisläppta kommer vara några av de över 2000 politiska fångar som finns i Burma, juntan förnekar nämligen att det ska finnas några politiska fångar alls i Burma.

På väg.

Just nu sitter jag på flygplatsen i Bangkok och försöker få tiden att gå. Jag lämnade Mae Sot kl 08 i morse, vilket betyder 03 i Sverige och landar 15 i morgon, vilket innebär 36 timmar på resande fot. Känner mig inte som en nyponros direkt. Jag har dock inhandlat en parfym efter mycket luktande och sprutande, så just nu luktar jag nog som en parfymfabrik.

Jag kan verkligen inte fatta att jag landar i Sverige i morgon, känns jättekonstigt.

Sista

Jag har precis varit och vinkat av PT som åkt till sitt Camp för att sedan åka till Canada. Nu sitter jag i mitt mycket stökiga rum och funderar på hur jag ska kunna få ner allt i en väska och hur jag ska orka göra allt jag måste hinna med i dag.

sedan sist har vi haft avskedsmiddag på kontoret och jag ska åka förbi och krama tjejerna för en sista gång senare i eftermiddag.

KMP fyllde år i tisdags och det firade vi med lite mat och sedan gick vi på Queens market och kastade pilar och vann värdelösa priser och åt lite friterade insekter.

Igår var vi ute på sista middagen på Aiya och sen biljard på kungs och senare också allsång på Thaime´s och givetvis nattamat på nightmarket på vägen hem.

Mina Favoritkillar i Mae Sot, PT och Matt

sista, sista. Mycket sista just nu. Det är tungt att lämna detta.